Archive for the 'Skrivteknik' Category

11
Apr
13

hitta smärtpunkterna och skriv backstories

1126853_screamingNär du planerar din roman och dina karaktärer måste du inte bara bestämma hur de ser ut, hur de pratar, vad de vill och längtar efter. Du måste också hitta deras smärtpunkter. Enkelt uttryckt är det situationer där dina huvudkaraktärer känner sig trängda, kränkta eller rädda. I din berättelse använder du dessa till att gestalta dina karaktär, visa deras svagheter och inte minst är det en källa till personlig utveckling, en svårighet att övervinna – centralt i allt berättande.

Backstories är det du skriver innan du börjar berätta din historia, skriva din roman. Backstories är några utvalda sekvenser som skildrar hur dina huvudkaraktärer utvecklade sina smärtpunkter. T ex: varför är Steven rädd för höjder, varför har Carl svårt att ta order från en kvinna, varför tycker inte Tanja om när kollegor rör henne på jobbet. Dessa backstories har du med dig i ditt skrivande, i bakhuvudet. Du antyder dem i din roman eller skriver ut dem i klartext, kanske även en eller annan backstory kommer in i din berättelse som en sidohistoria.

Det här är saker som visar flera sidor av dina karaktärer och inte minst – det berör!

Annonser
07
Mar
13

Snow Flake-metoden

675033_xmas_decorationJag blev ganska nyligen bekant med Snow Flake-metoden och gillade den direkt när jag läste om den.

I korta drag går det ut på att du börjar din roman med en enda samman-fattande mening som du sedan i flera steg bygger ut steg för steg till en hel färdigskriven roman.

Fördelen med den här metoden är dels att du verkligen planerar det du vill berätta (det kan jag tjata om hur mycket som helst!) men också att du får handrgripliga tips om hur du ska få din textmassa att växa, växa, växa tills det en dag är en hel roman.

Jag hade inte tänkt använda den i mitt nuvarande projekt ”Atomvinter” men ändrade mig när jag kände att jag hade svårt att komma till den punkt när jag var tillräckligt färdigplanerad för att börja skriva all text.

Jag gillar verkligen att vara mitt i Snow Flake och känna att man hela tiden har en framåtrörelse i sitt projekt.

Läs mer här:

http://www.advancedfictionwriting.com/art/snowflake.php

19
Dec
12

Att gå från idé till synopsis

Kreativitet och planering är ett skrivarprojekts glädjeperiod.

Innan det hårda arbetet med att få ner tankar och historien på papper vidtar så kan du ägna dig åt planering, tankeexperiment och fördjupning.

Börja med att fomulera en one-liner. Din textidé i en mening. ”Det här är historien om…”  Klarar du inte att få ner huvuddragen i en oneliner så gapar du troligtvis över för mycket. Skär ner, koka ihop.

Därefter är det dags att formulera en baksidestext till en tänkt slutprodukt, en bok. Här kan du lägga ut texten lite mer och du kan tillåta dig att vara lite lockande och säljande, att inte berätta allt. Testa texten på nära vänner, be om deras spontana åsikter.

Därefter ska du jobba vidare på din idé tills du har hela historien klar för dig, jag menar då huvuddragen. Var börjar du, vad brottas protagonisten med, vem/vad är antagonist och hur. Jobba med berättelsens dramatiska kurva, huvudpersonens personliga utveckling. Skriv ner allt, skapa ett synospsis.

Ge projektet ett arbetsnamn. Sedan är det dags för detaljplanering

 

Allt det här har jag gjort i mitt andra romanprojekt. Och arbetsnamnet är satt till: ”Atomvinter”

25
Jul
12

Onödiga ord

Det finns en hel del småord som har en benägenhet att smyga sig in i våra texter, ord som många gånger kan strykas för att de inte behövs eller för att de försvagar, så texten tappar eftertryck och skärpa. Här är en del av dem:

Så, Eftersom, Kanske, Då, Förmodligen, Sedan, Plötsligt, Därefter, Alltså, Troligen, Alltid, Aldrig, Faktiskt, Brukade, Började, Ganska, Ofta, Ju, Kanske, Sedan, Liksom, Igen, Tro, Tänka, Väl, Bara, Alls.

 

Källa: skrivargrupp eller blogg på nätet, kan tyvärr inte hitta tillbaka för att ge den rättmätige kredit

21
Feb
12

Karin Fossum kapar baklänges

Jag brukar göra två saker när jag skrivit färdigt: först går jag igenom hela manuskriptet från slutet. Jag börjar alltså med sista kapitlet, sen tar jag näst sista och så vidare fram till första kapitlet. Fördelen med det är att jag då inte uppfattar den röda tråden, intrigen. Då blir det massor av förändringar.

Sen sätter jag mig ner och läser boken högt för mig själv. Det tar tre, fyra gånger så lång tid som att läsa den tyst, men fördelen är att jag upptäcker allt överflödigt. På det sätter skär jag ner trehundra sidor till tvåhundrafemtio. Jag känner rytmen bättre.    (Ur ”Konsten att berätta en historia” / Anders Sundelin)

07
Dec
11

Visst sågs vi i Mexiko?

Jag åkte tunnelbana hem idag, mitt i rusningstrafiken som vanligt. Vid Slussen steg en en man i 30-årsåldern på tillsammans med sin flickvän. Han såg mig rakt i ögonen redan när han stod ute på plattformen och väntade på att få komma in. Så gick han rakt emot mig med ett pekfinger utsträckt framför sig. Han såg bra ut, var välklädd i mörk midjelång jacka, han bar moderna stora glasögon och frisyren var medvetet och kontrollerat smårufsig.
– Det är du, eller hur?
Jag kände inte igen honom och det syntes säkert.
– Vi sågs i Mexiko, eller hur?
– Nej jag har aldrig varit i Mexiko, svarade jag och log lite för att lätta upp situationen.
Han såg ut som han inte trodde mig. Fick en liten rynka mellan ögonen, nästan bara för att vara artig.
– Säkert?
Flickvännen vred sitt söta ansikte fram och tillbaka mellan oss.
– Vad gjorde vi i Mexiko, undrade jag. Hade vi roligt?
Nu verkade han mer tveksam, såg ner på sin huvudet kortare flickvän och skakade på huvudet. Hon i sin tur såg upp på mig och sa:
– Det måste ha varit en dubbelgångare.

De gick av redan vid nästa station medan jag fortsatte till Skanstull. Jag kunde inte riktigt släppa det som hänt, tankarna började snurra. Vilken tjugo år äldre man hade han mött i Mexiko? Och vad hade de för trevliga minnen tillsammans? Varför hade de inte hörts sedan dess? Var i Mexiko hände detta? Där finns så många spännande miljöer.

Det började snurra idéer till en text i mitt huvud, här fanns ett ämne till en intressant historia i exotisk miljö.
Och just så här är det, vare sig du tänker på det eller inte. Glöm det där med att kreativitet är nåt som man ska slå på i vissa situationer, just när det behövs. Och sen ska det bara flöda. Ungefär som när man skruvar på vattenkranen för att tvätta händerna. Kreativa brunnar som den här finns runt omkring dig nästan hela tiden och nästan överallt. Missa dem inte. Ös ur dem. Låt tankasrna vandra vidare, gör anteckningar. För mig blev det en skiss som får vila i väntan på mer tid att skriva historien.
Det fina är att när jag sen börjar skriva kan jag brodera ut det hela precis som jag vill. Kanske var det så att jaget här ovan visst kände igen honom från Mexiko, men varför ville han inte erkänna det? Vad döljer han? Och vilken roll spelar egentligen hans nya flickvän?

06
Dec
11

Känsla

Förnuft, känsla och talang var det. Nu: känsla och känslor.

Känslan i själva skrivandet måste självklart vara med när du skriver skönlitterärt. Få är de som lyckas skriva nåt som är publicerbart bara för att de bestämt sig för att göra det. Hjärtat måste vara med. Försök inte skriva nåt som inte engagerar dig, det kommer inte att engagera läsaren heller. Skriv om det du behärskar och brinner för, gör din research. Du blir inte bara mer påläst utan också mer involverad.

Ordet känsla och vi snuddar vid sinnen. Det är viktigt att levandegöra människor, miljöer och skeenden i din berättelse genom att använda sinnesupplevelser. Använd flera sinnen, kanske alla fem, eller ett av dem genomgående i texten. För i smak, dofter och allt det där har vi gemensamma beröringspunkter. De går direkt in i läsaren, rakt in i kroppen. Vi vet alla hur det känns att lägga en hand på ett lår i manchesterbyxor, vi vet hur hemmagjord jordgubbssaft smakar en varm sommardag, vi vet hur tång och våt sand doftar på stranden. Troligtvis förnam du dessa här och nu i meningen du nyss läste.

Det gäller inte bara att skriva med känsla, känslorna måste också finnas i din berättelse. Om du gestaltar vad karaktärer i din text känner så kommer vi att förstå dem bättre, historien blir trovärdig. Låt dem skrika, gråta, skratta, retas, smickra, skälla, allt efter deras dominerande känsla i scenen. Ta ut svängarna, berör mig som läsare. Annars tröttnar jag. Om du låter dina huvudpersoner agera efter och visa sina känslor så kommer de också att bli konsekventa och vi ser deras personlighet tydligare.

Till slut: du måste lära känna för dina karaktärer. Ja, för alla som är med i berättelsen. Även  den grymme, den elaka, fienden, den otrogna, mördaren, kannibalen, alla. Om du inte gestaltar dem så att vi förstår dem kommer heller inte din berättelse att bli förstådd. Och kom ihåg att inga människor eller karaktärer är heller så platta att de är enbart dåliga. Alla har positiva och negativa sidor, visa båda så blir de mer levande. Det gäller även för hjälten eller berättarjaget. Inget är så tråkigt att läsa om som en som alltid gör rätt och är genompräktig.

Känsla på flera plan måste genomsyra din text och ditt skrivande.