Det är en mycket sen konvention att författaren kan titta in i personerna och veta vad de tänker. I hela antiken liksom i hela Bibeln tänks inte en tanke – istället får personerna lov att drömma eller tala med gudar eller i värsta fall tala högt för sig själva.
I vår västeuropeiska kultur uppkom det tysta tänkandet hos berättelsens personer i och med renässsansen.
I den moderna han- eller hon-romanen har oftast den ursprungliga berättarrösten helt försvunnit, så att vi enbart har tillgång till en eller flera personers upplevelse av omvärlden utan kommentarer.
ur ”Nya Författarskolan” – Göran Hägg
Kreaskriv 
Jag gillar det snäva perspektivet. När jag nu läser böcker med allvetande berättare blir jag mest irriterad, men det är oftast för att författaren inte riktigt kan hålla sig totalt allvetande och klämmer in tankar och perspektiv ändå, fast det skiftar hit och dit.
Håller med Undrentide, det känns förlegat och gammalmodigt.
Föredrar också det mer snäva perspektivet, dels för att det blir mer personligt, dels för att det – precis som Undrentide påpekar – är svårt att få till det allvetande perspektivet, berättartekniskt sett. Däremot tycker jag att det kan passa bra till just legender, sagor och myter – det inger en sorts trygghet där.